Eid och sexuella trakasserier

Igår hade jag mina första obehagliga upplevelser här i Kairo. Jag har inte haft några problem med att gå ensam som kvinna på kvällarna, det kan ha berott på att nu under Ramadan har det alltid varit så mycket folk ute att man känt sig väldigt säker. Nu är det Eid och det är helt hysteriskt ute på gatorna. Bland annat så drar stora gäng av killar i 15-årsåldern runt på stan och beter sig. Igår såg jag hur en tonårskille, uppjagad av hans kompisar runt omkring, springer efter några tjejer och lägger händerna på en av tjejernas kropp. Hon blir rasande,  springer efter honom och börjar slå honom och likaså gör ett gäng andra killar, kan inte uppfatta om dessa är i sällskap med tjejerna. Fler och fler unga killar dras in i bråket och till sist kommer polisen som får ner killen som startade det hela på marken. Jag har läst, sett men även hört av muslimska kvinnor som upplevt de,  att trakasserierna här mot kvinnor är ett stort problem. Männen har inte råd att gifta sig och blir självklart frustrerade av den höga arbetslösheten och de dåliga ekonomiska förhållandena. Men de här killarna igår är inte i mogen ålder att gifta sig, de är mellan 12 och 17 år och ska veta hur man beter sig.

Jag fick själv uppleva flertal händer på min kropp igår och  jag är vittne till att det spelar ingen roll hur väl du klär dig eller om du täcker ditt hår eller inte. Det var en obehaglig upplevelse att gå igenom massorna av unga män som gör allt för att stryka en hand längst en kvinnokropp eller hinna viska en sexistisk kommentar. Det enda jag kunde göra var att försöka slå tillbaka och inte låta de komma undan med sina handlingar. Jag försökte söka skydd hos min äldre kvinnliga vän som brukar bli visad respekt.

Jag fick flashbacks från Stockholms vattenfestival. Då vällde det in rastlösa ungdomar från Stockholms innerstad och förorter till Kungsträdgården. Det var slagsmål, trakasserier och våldtäkter och istället för ett glatt firande, som även Eid ska vara, utvecklas det till kvällar där ungdomars frustrationer och samhällets tillkortakommanden blir påtagliga. Det finns massor med ursäkter och förklaringar men igår blev jag mest arg och undrade om uppfostran var något som de här killarnas föräldrar sysslade med. Jag började brottas med fördomar och generaliseringar och försökte hitta en balans mellan sociala förklaringar till de unga männens beteende och deras eget ansvar och förnuft.

Jag var med om en liknande händelse i Gaza då systrarna i familjen jag bodde hos blev smygtittade på där de stod i ett vasshus och bytte om för stranden. Polisen blev indragen som slog ner killen på marken och på så sätt visade honom att han gjort fel. Systrarnas pappa kontaktade killens pappa som kom och var lika förbannad som polisen. Jag frågade systrarna om de trodde han hade lärt sig något av slagen han hade fått och de sa att det är det enda språket de förstår här. Men vem ska förklara för de här unga männen VARFÖR det är fel? Vem ska få de att använda sitt förnuft? Jag är inte säker på att den här avskräckiningsmetoden fungerar så bra som vi tydligt ser. Killen igår fick också bara stryk men ingen bryr sig om att gå till botten med problemen.

Gazas framtid

Halva befolkningen i Gaza är barn och det är barnen som far mest illa av situationen som blockaden och Israels sista offensiv i januari åstadkommer. De rapporter som kommer från FN, Röda Korset och andra NGO’s visar ofta oro över hur barnen kommer till skada när de tvingas leva i fattigdom, i tält och skräck. Under de 22 dagar som Gaza bombades sönder och samman så har människorna jag pratat med berättat att man inte sov på nätterna. Bombningarna var som värst då och man satt uppe med familjen, tröstade barnen och bad till Gud. Man samlade ihop kartong och papper för att kunna göra upp eld att laga mat på då man inte kunde få tag i gas. På dagarna vågade man sig ibland ut på gatorna för att få tag på förnödenheter och för att få andrum. Jag träffade en kvinna som berättade att hon inte förmådde berätta för sina yngsta vad det var som hände utan skyllde på fyrverkerier och annat. De sov tillsammans hela familjen på vardagsrumsgolvet och barnen låg uppkrupna i hennes famn och vaknade ständigt av de kraftiga smällarna. När jag var där nu i maj så vaknade fortfarande många barn på nätterna kallsvettiga efter mardrömmar och mödrarna sliter sitt hår av oro. Barnen är Gazas framtid och hur mycket kan man förvänta sig när de måste gå igenom trauma efter trauma. Dessutom så överför ofta föräldrarna sina åsikter och sin ilska över politiken på sina barn och många unga har redan starka åsikter om vad som är rätt och fel. Hatet som finns mellan Fatah och Hamas-anhängare och självklart mot Israel existerar långt ner i åldrarna och det är sorgligt att se barn ha så starka politiska åsikter och att de måste engagerar sig i sådant som barn egentligen inte ska behöva bry sig om.

Ljuset i mörkret är de många organisationer som jobbar med barn och ungdomar. Vi besökte en där 500 barn var aktiva i olika mediaprojekt, dansuppvisningar och man hade även läxhjälp och bibliotek. Under perioder då man hade rätt att lämna Gaza åkte man utomlands till olika festivaler där man uppträdde tillsammans med andra barn från hela världen. Ungdomarna vi mötte och umgicks med en hel del är även väldigt aktiva i fredsrörelser och arbetar aktivt för att sprida kunskap om situationen via nätverk och organisationer. Som jag nämt förut så har man trots många motgångar ett starkt hopp på ett fritt Palestina där man får leva som en fri människa under humana förhållanden. Man hoppas på att världen ska vakna och inse vilka konsekvenser den dagliga situationen har. Man hoppas att världen ska börja värdesätta det palestinska folket. Må Gud hjälpa dem. Många av mina vänner var bjudna till olika konferanser runt om i Europa under hösten men tyvärr har de inte så stor chans att kunna närvara då invånarna i Gaza lever i ett fängelse med fångvaktare från apartheidstaten Israel på ena sidan och USA-allierade Egypten på andra.