Grad school är som terapi
Jag tror min idé om hur världen är konstruerad har vänts upp och ner ett tiotal gånger sedan jag började det här programmet. Allt det vi läser, analyserar och diskuterar i timmar varje vecka gör att alla ens ståndpunkter, ”sanningar”, och världssyn sätts på prov. Grad school handlar om att hitta sig själv mitt i allt detta. Att ta ställning, kritisera och med hjälp av all den överväldigande litteraturen söka finna en förståelse för de verkligheter vi lever i. Professorerna uppnår sannerligen en hög nivå och jag har inte träffat en enda som inte kritiserar. Antropologerna, genusvetarna, juristerna–alla ifrågasätter de hegemoniska diskurserna och det allmänt vedertagna. Jag vet inte hur många gånger jag och mina vänner har lämnat veckans seminarium med övertygelsen om att vi inte är klippta och skurna för det här. Men vi gör det, varje vecka kommer vi närmare målet och varje vecka dekonstruerar vi mer och djupare. Det känns som jag kommer närmare och närmare sanningen om att det inte finns någon sanning. Finns det behov av Kants ”the highest good” i den tid vi lever just nu?
Den här veckan har vi läst John Law. Hans bok om Mess in Method har på första sidan en bild och ett citat från Alice i Underlandet, bara det gör ju att man måste älska honom. Bilden visar en otrolig röra av text, färg och streck och pilar och under den står det ”If this is an awfull… then would something less messy make a mess of describing it?
Väldigt kort så uppmuntrar Law oss att tänka om när det gäller de metoder som vi inom natur- och samhällsvetenskap tar för självklara och som den enda säkra vägen till vårt slutmål. Hur kan en metod beskriva denna röriga värld vi lever i och vad händer med allt det som är för rörigt och som inte kan förklaras? Han ifrågasätter den Euro-Amerikanska metafysiken om att ”the out-thereness” är oberoende, singularis och att det över huvudtaget finns en verklighet där ute som väntar på att bli upptäckt. Bara vi använder rätt metod så hittar vi den verkligheten. Så är inte riktigt fallet för Law. Han hävdar istället att det är våra metoder, våra forskarpraktiker som skapar denna verklighet inte att vi ”upptäcker” den. Vetenskap kan därför aldrig bli opolitisk och som forskare kan vi aldrig isoleras oss ifrån vår forskning, det är inte ens önskvärt. Om all forskning är politisk så krävs det självklart ett demokratiskt samhälle för att forskningen ska bli likaså. Law ger oss dock ingen lösning på andra metoder. Han bjuder bara in oss till detta kritiska tänkande men ger oss ingen blue print av den enkla anledningen att han inte har någon. Helt klart en läsvärd bok för alla som är intresserade!
