Är 8e mars bara för vita kvinnor?

Jag kommer ihåg för 1.5 år sedan när jag skulle vara med i 8 mars-kommittén i Göterborg och planera aktiviteterna som äger rum på Världskulturmuseét på Internationella kvinnodagen. Jag var där i egenskap av Röda Korset tillsammans med min handledare. Året innan hade jag varit funktionär vid samma evenemang men kände att aktiviteterna på Världskulturmuseét bara var tillgängligt eller intressant för en liten klick kvinnor. Mainstream-feminism med Vaginamonologerna och Schyman i spetsen tog över hela arrangemanget och jag tror 80% av de som uppträdde tillhörde Queer-rörelsen. Jag har självklart ingenting emot det här men som vanligt blev en stor del av vårt samhälles kvinnor marginaliserade på INTERNATIONELLA kvinnodagen. Jag bestämde mig för att till nästa år komma upp med lite förslag som kanske även tilltalade kvinnor som tillhör andra minoritetsgrupper i Göteborg. Typ kvinnor med annan etnisk bakgrund än svensk och som möjligen har andra intressne än att ta tillbaka ordet fitta. Jo, föresten, det mångkulturella samhället fick sin representant genom att Nabila Abdul Fattah höll inledningstalet på Götaplatsen. Men det var allt. Så, när jag året efter tog upp dessa förslag (exempelvis att ha musik och uppträdande från annan kultur än den svenska) på vårt första möte, efter att de andra hade talat om starka kvinnliga personligheter som skulle medverka, om en arkitektur på lägenheter som skulle passa regnbågsfamiljen och andra trevliga, positiva genusrelaterade nyheter tyckte de att könsstympning var något som skulle bidra till ett mångkulturellt 8e mars. Diskussionen drog igång om alla förtryckta kvinnor i Afrika och patriarkala kulturer utanför Sverige. Man tyckte att det en av dagarna då det skulle hållas föreläsningar skulle föreläsas om könsstympning. Jag blev så trött!

Mina planer ändrades den hösten och istället för att vara kvar i Göteborg drog jag till Indien till alla förtryckta kvinnor så jag var aldrig med på något mer möte.

Det behöver ju inte vara sähär. Såg att i Lund i år så samarbetar inte bara Queer 1, Queer 2 och Queer 3-organisationen utan samarbetspartners med fokus på Irak, Indien, Jugoslavien och Bangladesh finns också med på listan. Dessutom är det dans och musik från hela världen! I Göteborg i år är det i och för sig världens största armbrytartävling för kvinnor som verkar ganska coolt. Men jag måste påpeka att jag tycker det är sorgligt att man bara MÅSTE ha med en muslimsk kvinna och hennes kommentar om sin slöja, SUCK!

En liten ansiktslyftning

Snart kommer den här bloggen flyttas till min alldeles egna domän. Än så länge är jag inte så hajj på det här med bloggar men det ska nog gå ändå, och jag är väldigt exalterad av tanken att jag äger en liten bit av Internet, typ. Har fått för mig att det  kommer bli mycket roligare för mig att skriva och för era att läsa då. Kommer nog starta någon slags valkampanj också.

Maktskifte i september är ett måste!!

Om du vill ha jobb, satsa på säkerhetssektorn

Härom dagen hörde jag från en säker källa att 1 av 4 av världens jobb idag är inom säkerhetssektorn - ”To protect those who have, against those who do not have”.

Men det låter väl bra! Lite mer liberalism på det och lite mer ökade klassklyftor så blir det nog bra, och så småningom så sipprar det ju ner till de som inte har…. så småningom.

Dagens kritik av USA

Han må ingå i något slags ”gubbvälde” och ha bourgeoisie-tendenser men hans kritik av USA, nykoloniala krig och Israel kan jag inte bortse ifrån. Guillou är en av få som har detta mediala utrymme att kritisera utrikespolitiska diskurser. Nu ska jag inte hävda att jag är någon expert på Guillou men jag gillar hans krönikor och jag gillar att han inte framställer muslimer som barbarer i berättelsen om Arn. Istället visar han på det viktiga inflytande islam och muslimer har haft på Europas historia. Det är något som sällan kommer fram på historielektionerna.

Läs hans krönika idag om varför det är så viktigt att kritisera USA.

Visioner

Hon jag delar lägenhet med–en otroligt intelligent och begåvad antropolog–och jag diskuterade precis visioner och att man faktiskt måste ha visioner om hur en rättvis värld ska se ut om man exempelvis vill skriva en aktivistisk blogg. Hon hävdar att hon inte än har några visioner men avundas dem som har.

Hon återberättade en historia som hennes professor hade gett på ett seminarium. ”Om du har en träflöjt och har 3 barn framför dig som alla vill ha den, vem ger du den till? Det fattiga barnet som antagligen inte kommer använda den i rätt syfte? Barnet som är ett musikaliskt geni? Eller barnet som gjorde flöjten?”

Jag svarade på en gång att jag skulle ge den till det fattiga barnet vilket även professorn tydligen skulle ha gjort. Laura skulle ha gett den till det musikaliska geniet medens största delen av hennes klass skulle ge den till barnet som hade gjort flöjten. Självklart kan man inkludera massa andra aspekter i denna historia men om vi skippar det så tycker jag det bevisar att Lauras klass består av mestadels anhängare till en liberal och individbaserad vision om hur världen ska se ut. Är det konstigt att folk fortfarande svälter trots att det vidtagits (samma) åtgärder i snart 30 år, om endast de som har möjligheten att skapa ska få resurser?

Är kvinnor offer?

Idag på ett av mina seminarium gjorde en elev en snabb introduktion till litteraturen. Tre artiklar skulle knytas an till Foucaults ”bio-power” och handlade bl. a. om anorexi och gravida kvinnor i USA som inte hade makten att bestämma över sin egen vård. Min klasskamrat valde att till varje text visa de värsta bilder på sönderslagna kvinnor, kvinnor med extrem anorexi och uppsprättade gravida kvinnor. Under hela presentationen påpekade hon gång på gång hur synd det var om kvinnor och hur hemskt och fruktansvärt samhället behandlade kvinnor. Den ena bilden efter den andra fick klassen att häpna. Jag (och några andra) blev mest trött på hela göra-kvinnor-till-offer-utan-gräns-grejen. Jag menar, hur produktivt är det att ständigt visa kvinnor som offer? Oftast är de dessutom uppmålade som offer under männens våld. Kan det bli mer svart-vitt? Jag säger verkligen inte att vi ska bortse från mäns våld mot kvinnor men genom att ständigt spela de trumfkorten vet jag inte riktigt hur saker och ting ska förändras. (Martina är självklart inte professor för det här seminariet)

Idag ser vi den här sortens propaganda för att legitimera krig, sanktioner och indragna bistånd. Det finns hur många irakier, iranier och afghaner som helst i exil som använder sig av kvinnor-som-offer-propaganda för någon önskad tillbakagång till ett monarkiskt bourgeoisie-samhälle trots att dessa människor inte varit tillbaka i sitt land på kanske 10 år och missat att samhället har förändrats. Det finns en organisation, finansierad av USA,  som publicerar bilder på kvinnor som har råkat illa ut under talibanerna och som är rena rama socialporren. Samma sak kan man se i många dokumentärfilmer, speciellt från den här delen av världen. Kvinnor som framställs som förtryckta under hemska patriarkala strukturer, gärna under islam och de ska gärna gråta, och som bara förstärker alla stereotyper som finns. (eller så kan man göra dokumentärfilm som denna–måste ses!)

Vad blir resultatet då? Jag tänkte på min klasskamrat jag nämnde tidigare och hennes 7-åriga son. Hur tror ni han blir som äldre om han varje dag får höra hur synd det är om alla förtryckta kvinnor och vilka offer de är under det ena och det andra. Jag tror knappast han kommer se kvinnor som starka jämställda individer som kan stå på sig själva, säga ifrån och göra motstånd. Han kommer antagligen mest förakta kvinnor och se de som… o f f e r. Inte så produktivt med andra ord!

Grad school är som terapi

Jag tror min idé om hur världen är konstruerad har vänts upp och ner ett tiotal gånger sedan jag började det här programmet. Allt det vi läser, analyserar och diskuterar i timmar varje vecka gör att alla ens ståndpunkter, ”sanningar”, och världssyn sätts på prov.  Grad school handlar om att hitta sig själv mitt i allt detta. Att ta ställning, kritisera  och med hjälp av all den överväldigande litteraturen söka finna en förståelse för de verkligheter vi lever i. Professorerna uppnår sannerligen en hög nivå och jag har inte träffat en enda som inte kritiserar. Antropologerna, genusvetarna, juristerna–alla ifrågasätter de hegemoniska diskurserna och det allmänt vedertagna. Jag vet inte hur många gånger jag och mina vänner har lämnat veckans seminarium med övertygelsen om att vi inte är klippta och skurna för det här. Men vi gör det, varje vecka kommer vi närmare målet och varje vecka dekonstruerar vi mer och djupare. Det känns som jag kommer närmare och närmare sanningen om att det inte finns någon sanning. Finns det behov av Kants ”the highest good” i den tid vi lever just nu?

Den här veckan har vi läst John Law. Hans bok om Mess in Method har på första sidan en bild och ett citat från Alice i Underlandet, bara det gör ju att man måste älska honom. Bilden visar en otrolig röra av text, färg och streck och pilar och under den står det ”If this is an awfull… then would something less messy make a mess of describing it?

Väldigt kort så uppmuntrar Law oss att tänka om när det gäller de metoder som vi inom natur- och samhällsvetenskap tar för självklara och som den enda säkra vägen till vårt slutmål. Hur kan en metod beskriva denna röriga värld vi lever i och vad händer med allt det som är för rörigt och som inte kan förklaras? Han ifrågasätter den Euro-Amerikanska metafysiken om att ”the out-thereness” är oberoende, singularis och att det över huvudtaget finns en verklighet där ute som väntar på att bli upptäckt. Bara vi använder rätt metod så hittar vi den verkligheten. Så är inte riktigt fallet för Law. Han hävdar istället att det är våra metoder, våra forskarpraktiker som skapar denna verklighet inte att vi ”upptäcker” den. Vetenskap kan därför aldrig bli opolitisk och som forskare kan vi aldrig isoleras oss ifrån vår forskning, det är inte ens önskvärt. Om all forskning är politisk så krävs det självklart ett demokratiskt samhälle för att forskningen ska bli likaså. Law ger oss dock ingen lösning på andra metoder. Han bjuder bara in oss till detta kritiska tänkande  men ger oss ingen blue print av den enkla anledningen att han inte har någon. Helt klart en läsvärd bok för alla som är intresserade!

Bredare feminism, tack!

I ett tidigare inlägg hyllade jag min professor Martina för hennes inkluderande feminism. Det är exakt avsaknaden av den sortens feminism som gör det möjligt för den islamofobiska högerregeringen (och sossar) att diskriminera muslimer, legitimera nykoloniala krig och döda kvinnor och barn varje dag (istället för att frigöra dem) med argumenten att de muslimska kvinnorna är förtryckta. Den smala, exkluderande feminismen är fundamentalistisk och inte bättre än någon extrem religiös ideologi. Den sätter upp svartvita ramar för vad feminism innebär och alla som inte hoppar på det tåget bör frigöras.

Roya Hakimnia skriver i ett debattinlägg att hon är en övertygad feminist och att inte skaka hand med det motsatta könet är för henne helt otänkbart. Hon poängterar dock att det är ljusår ifrån att ha dessa feministiska ståndpunkter till att tycka den som väljer att handla emot dessa borde få indraget försörjningsstöd. Jag gillar vad hon skriver men jag  ser ändå ett problem i hennes retorik. Kan man inte vara feminist om man inte skakar hand? Innebär feminism att man måste ifrågasätta heteronormativiteten och ha fysisk kontakt med det motsatta könet eller kan man vara feminist på andra sätt? Inom den islamiska feminismen finns det otaliga kvinnor som väljer att inte skaka hand men som viger sitt liv åt att förbättra situationen för muslimska kvinnor. Vad är de? Kan vi endast söka tyda deras handlingar genom religiös praktik och teoretiska ramar eller finns det en feministisk aktivitet där? Självklart!

Den ”västerländska” idén om en feminism som vilar på sekulära, individualistiska grunder måste breddas. Det är tyvärr den som har hegemoni och som styr hur den transnationella feminismen ska praktiseras. Detta gör att man marginaliserar en stor del av världens kvinnor. På kvinnokonferensen i Beijing bildade katolska och muslimska kvinnor en allians för att försöka skapa en separat men jämställd identitet som skulle främja deras rättigheter men ändå skilja på könsrollerna. Helt klart en annan syn än den västerländska. De blev kallade för traditionella av de liberala feministerna och blev totalt exkluderade från debatten. Detta kan ju inte vara meningen med feminism, eller?

Pandora=Palestina

Jag skrev i min recension av Avatar för ett tag sen att planeten Pandora inte är något annat än vår egen planet där människor sätts på flykt dagligen bland annat på grund av alla de nykoloniala krig som USA, Europa och Israel är skyldiga till. Palestinska frihetskämpar läste in samma budskap och utklädda till Na’vi demonstrerar de nu mot apartheidmuren och sioniststaten.

Fördomar, generaliseringar och stereotyper

Rektorn på min institution på AUC är en mycket intelligent kvinna från Tyskland, utbildad i USA och som har bott i Mellanöstern i omkring 15 år. Jag skulle säga att hon är en typisk västerländsk skolad genusforskare som älskar Queer-teori och Judith Butler. Hon ifrågasätter allt och hatar ord som tradition, kultur och andra problematiska ord som ofta är laddade med massa fördomar. Jag har henne nu i ”feministisk metod” och jag har verkligen börjat uppskatta hennes attityd. Förra terminen var hon väldigt överväldigande då hennes lärarteknik kanske inte är den bästa. Hon är ganska svår att förstå och inte så speciellt ordningssam men nu saknar jag henne på de seminarierna där jag inte har henne. Hon hävdar att den feministiska rörelsen alltid har haft problem med att nå gräsrötterna och de stora massorna och att det från början (med ex. suffragetterna) har tenderat till att vara en elitrörelse. Jag har skrivit om detta förut när det gäller den islamiska feminismen. I de kurserna där jag inte har henne kan jag känna en frustration över att så många generaliseringar och stereotypiska kommentarer från vissa elever får gå förbi utan att professorn ifrågasätter. Om någon yttrar något om sexuella trakasserier, hedersrelaterat våld, män som ser sina fruar som hushållerskor eller vad som helst så dekonstruerar Martina vartenda ord som kommer ur den studentens mun och ibland ser man verkligen hur irriterad hon blir på de som inte problematiserar stereotypiska föreställningar. Det är liksom det vi gör här. Kritiserar, dekonstruerar och slår hål allt som man alltid har tagit för en sanning. Finns det ens några sanningar?

Feminismen behöver fler som Martina. Hon gör den feministiska rörelsen inkluderande istället för exkluderande och tycker inte att någon ”kultur” är bättre än någon annan. Hon tycker lag endast är ett verktyg för staten att forma och disciplinera oss. Hon uppmuntrar oss elever att kopiera böcker för som hon själv uttrycker det, ”It is not like the publisher is standing on the streets begging”. Vågen för Martina!